Ledigt

idag efter att dagens enda föreläsning blivit inställd. Ibland känns det som om Gud ger såna små kärleksgåvor av ren spontanitet bara för att demonstrera sin godhet. I alla fall är det så jag upplever det. Fast en sån inställning kanske inte ger en så god bild av vad jag tycker om mina studier för tillfället, he he. Men skönt är det i varje fall.

Har dragit på mig en ordentlig förkylning, men de var inget hinder för att släpa mig till Capoeira i går. Hård action va de, vår vanliga lärare hade skada sig så vi hade en lite yngre typ som höll upp tempo ordentligt. Kunde konstatera två saker efter träningarna: Har nog aldrig märkt så tydligt att jag tappat konditionen efter en träningspaus, och så att det är nog inte så många lärare som en månad in i en nybörjarkurs har sina elever å gå på händerna från ena ändan av salen till den andra.

Men de e ju bara kul att få lite utmaning också.

Har spontant råkat ut för en DC Talk-nostalgiattack och suttit å lyssnat på några av deras klassiker. Dom e ju helt sjukt bra, å skulle lätt hålla måttet ännu i dagens rock/popvärld. Fast kanske de beror på ens egna minnen också… Ajaj, those were the times.

Oj, va skönt med solsken! Hoppas de håller i sig…

Nu: Caffe.

Hemma

igen efter en väldigt fin resa! Kylan som smygit sig in som en tjuv under helgen har tagit mig med överraskning efter att jag fått bekanta mig med ett väldigt soligt London, klädd i sommarkläder. Halsen är sjuk och löven har fallit från trädet som kikar in genom lägenhetsfönstret, men det skär faktiskt inte märkbart ner på min livsglädje och motivation för tillfället.

För om något så har jag blivit inspirerad efter resan. Tack Gud för vad du gör i England, alltså!

Allt vi fått vara med om och vad vi fått ut av resan med vårt lilla team på 11 personer får jag nog inte inklämt i ett inlägg. Men jag får väl fylla på vartefter.

Det som jag huvudsakligen kan säga att jag själv fått ut av resan är nog ett nytt hopp för vår kyrka här hemma. Har nog verkligen fått komma ut ur ett slags lådtänkande i vissa meningar, och fått se en glimt av hur det kunde se ut i en levande, fungerande, förnyad församling här hemma. Med det sagt måste jag på samma gång säga att jag inte tror på att copy-pasta och tillämpa ett exakt likadant system som i Holy Trinity Brompton (som jag nu huvudsakligen tänker på) här hemma, men mycket goda ingredienser finns det nog där. Har däremot blivit väldigt inspirerad av att se vad Gud kan göra genom tjänstevilliga och lyhörda tjänare som är beredda att göra något istället för att bara tvista med varandra.

Och givande var resan nog på många andra sätt också. London är värkligen en sevärd plats, och som tur innehöll programmet även en rejäl dos av turistande. Gjorde flera fina bokfynd (yes; I’m really that boring ), träffade mina två London-kusiner och även en klasskompis jag inte sett på tio år. Och nu behöver man inte heller skämmas mera över att plugga engelska som huvudämne utan att någonsin ha besökt England…

I dag

bär det av till the UK, London. Finally.

Fast jag har sett famemot den här resan ett bra tag, måst jag säga att jag inte just har hunnit tänka på den under de senaste veckorna. Studierna har tagit åt sig största delen av tiden och uppmärksamheten. Börjar kännas av att man planerat in en tredjedel av årets studier under första perioden. Så nu kommer en verkligt välbehövd paus.

Londonresan blir ju den också en studieresa på sitt sätt då vi kommer att besöka en hel del församlingar där, eller åtminstone en. St Paulʼs Shadwell heter kyrkan vi huvudsakligen kommer att hålla oss till. Där har Daniel & Rebecka jobbat som volontärer i våras, så förhoppningsvis borde åtminstone dom veta vad vi ger oss in på.

Känner inte till församlingen från förr, men jag har hört mycket gott om den. Det lär vara en Anglikansk församling som växt väldigt mycket under de senaste åren, tvärt emot den allmänna trenden i England där man tvingats stänga kyrkor p.g.a. brist på medlemmar och bygga om dem till muséer, kaféer och t.o.m. pubbar och moskéer. I en sådan omgivning går St Paulʼs Shadwell helt mot strömmen. Why?

Well, that’s what I hope we’ll find out, dear chap.

Andra församlingar som vi eventuellt får tillfälle att besöka är Kensington Temple, en pingstförsamling, Hillsong och Holy Trinity Brompton (the home of Alpha). Hoppas ändå för egen del att besöken skulle framför allt vara kvalitativa, inte nödvändigtvis kvantitativa.

Vad exakt förväntar jag mig då?

Hmm, tough one.

Att inspireras. Att komma ut ur mitt låd-tänkande om hur saker och ting ska se ut i församlingen. Och att kunna ta med mig något hem, inte bara en oj-vad-dom-har-det-trevligt-därborta-attityd, utan ett verkligt andligt arv som kan användas och sås här hemma.

Därför ber jag också att Gud ska uppenbara för vårt lilla team vad han har på sitt hjärta angående resan. Framför allt önskar jag att den orsak som han har att ta oss bort till den lilla, regniga ön i Atlanten ska bli uppenbarad och slå rot i vårt tänkande och hjärta.

Ni får mycket gärna be för resan!

Sunrise

Behind the mountain
The sun will rise
And fill the valley with light,
A new beginning
And newfound life
Breaks the reign of the night

It’s morning in the valley of death
It’s sunrise for a people that mourns
There’s a new hope dawning
As the sun climbs the sky
And the shadows fade away

Time won’t heal
All of the wounds
It won’t all be the same
But no more fear
Under this rule
Prevails the reign of the Day

It’s morning in the valley of death
It’s sunrise for a people that mourns
There’s a new hope dawning
As the sun climbs the sky
And the shadows fade away

Under rumours of war,
amidst whispers and lies,
The cold night is dying
as the light is arriving
And in the midst of it all
stands a word of comfort,
for the needful, willing
clothed like a King

It’s morning in the valley of death
It’s sunrise for a people that mourns
There’s a new hope dawning
As the sun climbs the sky
And the shadows fade away

Att läsa är kul…

…men MÅTTA med allt!

Har idag konstaterat att jag åtminstone under hela min tid som universitetsstuderande inte någonsin haft så mycket att läsa för en ”vanlig” skoldag som jag nu har för imoron. Och då räknar jag givetvis bort tenter och deadliner som man i alla fall ”egentligen” brukar ha något så när rimliga chanser att hinna med.

Till imorgon ska jag ha läst totalt 90+ sidor av 1600-tals Engelsk literatur, modern filosofi och – en text om häxor och häxkonst från 1593 som jag ska jämföra med en modern motsvarighet (vilket, måste jag medge, är helt mitt eget fel. Så går det uppenbarligen när man låter läraren välja en text åt en…).

I’m thinking Harry Potter.

Och visst, 1600-tals engelsk literatur kan som bäst vara ganska underhållande, men är ganska långt ifrån det när man gör det under tidspress och när man dessutom ska låtsas förstå det man läser. Tacksamt nog hjälper boken en lite med att överkomma språkbarriären som formats av 300 års språkutveckling med enstaka fotnotsförklaringar, men dom är inte till lika mycke glädje då man inser att man också måst slå upp orden som används i förklaringarna…

Filosofin vill jag int ens gå in på. Ouch, my head.

Nåja, nu hinner jag inte klaga mera. Så jag slutar så här passligt förrän jag hinner gå in på hur allt egentligen är mitt eget fel då jag int fattar att börja plugga i tid… ;D

Som

ni kanske märker försöker jag få ihop en liten länklista med er andra bloggare som är där ute och bekämpar den gråa vardagen (= en beskrivning jag just kom på att jag inte kan hålla med om efter att ha sett ut genom fönstret). Jag lägger upp länkar i takt med att jag råkar på bekanta bloggare här på dem wide webs.

Finns du ännu inte där så får du gärna meddela mig så att jag kan ”lägga upp” dig.

Nu: Capoeira.

Edit: Säger sig självt att om någon tar illa upp av att känna sig hyperlänkad från denna lagom udda webbhörna, så tar jag strax å de-hyperlänkiserar er.

Den nya begynnelsen

Nej, det här är inte ett inlägg om världens undergång, Jesu återkomst och upprättandet av den nya skapelsen. Även om de skulle vara intressant.

Nej, jag tänkte faktiskt i en ren semi-spontan ögonblick av inspiration piffa upp bloggen lite. Och – hör och häpna – kanske till och med börja skriva ner några rader igen.

Nu börjar ju det här med att ”försöka börja skriva igen” vara en ganska gammal juttu för min del. Och vad får mig att tro att det lyckas den här gången då, kanske någon undrar. Nåja, det undrar jag också. Men efter att min gode vän och blivande rumskomppis, bev.past. N. Wallilainen (namnet ändrat för anonymitetens skull) upplyst mig lite om nutidens bloggarklimat samt påpekat att alla ju har bloggar nuförtiden, fick jag faktiskt lite lust att börja på igen. Inget motiverar en som grupptryck.

Dessutom försöker jag få lite balans mellan allt facebookkande och stumblande. För bloggande är ju ett hälsosamt alternativ till sånt.

Here we go again…

Sheffield*.

Ska bli väldigt intressant.

Det här med att hållas hemma tycks helt enkelt inte funka för mig. Men ärligt talat: det stör mig inte ett dugg. Snarare tvärtom.

Big Daddy måst nog ha sina fingrar med i spelet igen. Då man blir kontaktad av nån man inte varit i kontakt med ordentligt på ett par år som plötsligt meddelar att dom ska ta ett team till en väckelseinriktad anglikansk församling i London, och att dom plötsligt konstaterat att RyanAir ordnar några av sina legendariska noll-eurosresor till London just när dom har planerat att åka dit är det helt enkelt lättare att inte räkna med slumpen. För slumpen är väldigt dålig på att systematiskt organisera grejer, har jag märkt. För att vara exakt är det nog svårt att ens nämna orden ”slump” och ”systematik” i samma mening utan att anknyta det till något större som verkar i bakgrunden…

Så. Det blir troligen mitt tredje inspirerande församlingsbesök utomlands för i år. Bara för i år. Det är ju så att man knappt hinner med…

ååh, lycka!

Känns bra just nu.

Edit: Jo, församlingen var ju då alltså inte den i Sheffield, utan en annan i London har jag blivit informerad om av en säker källa. Intressant att jag undermedvetet just gått och intalat mig att det skulle ha varit det. It must be… a sign!!

Men bra blir det i alla fall!

Godspeech

Kan ärligt säga att jag verkligen njuter av att jobba som Gårdskarl/husfar på församlingens lägergård Torsö. Har svårt att föreställa mig något mycke bättre ens om jag fick planera själv.

En av de bästa delarna med det är att kunna gå runt i Guds natur och låta sina tankar vandra… Känns som nånting man saknat en längre tid. Blir så lätt att man intalar sig att det inte finns tid för det, även om man annars skulle sitta hemma och fördriva sin tid framför datorn eller på nåt annat onödigt. Som nu, alltså.

Men när man går runt och klipper gräs med sina hörselskydd över öronen är det inte mycket annat man har i sitt huvud än det dämpade, monotona brummandet från gräsklipparen och en massa små filosofier som dyker upp ur nån undangömd hörna nånstans…

Men det är inte allt. För en del av det som snurrar på där uppe kommer helt enkelt inte från mig själv. Det har jag börjat förstå efter att ha lärt känna mig själv sådär smått och gradvis under 20 år.

Det finns tysta viskningar, en kraft som kommer med nya tankar, nya synsätt och nya insikter. Och det här är det allra bästa av det hela: att bara vara och låta sig formas av Guds Ande. Några av de största insikter och ahaa-upplevelser jag fått har kommit på det här sättet, inte på stora, känsloladdade konferenser och kristna evenemang. Och om ens kristna liv enbart hänger på såna tillfällen, kanske det är dags att börja prioritera om lite.

Gud finns i tystnaden. Gud finns i ensamheten. Och Gud finns i den gråa, vanliga vardagen.

Edinburgh.

Sitter, igen, på ett internetcafé i Skotlands huvudstad och kollar mejl. Det verkar faktiskt vara så att först då man inte har tillträde till något förstår man hur mycket man värdesätter det. Att klara av tre hela dygn utan internet är tydligen en bedrift för min del.

Påminn mig igen hur man överlevde i militären, någon…?

Nej, det är bra så här. Hälsosamt. Hinner bekannta sig med den vackra staden istället. Och det är väl det som är meningen.

Edinburgh är en stad av kontraster. Historia och kultur finns det gott av, och man är mån om att bevara det. Ändå, eller kanske just därför kan jag inte låta bli att förundras över alla medeltida kyrkor  som man så samvetslöst byggt om till turistattraktioner, kaféer och till och med pubbar. Undantag finns, men då är de också, tyvärr, just undantag.

Nu har jag 2 minuter på mig att avsluta det här, så mer om edinburgh blir det inte denna gång. Lämnar ändå rubriken kvar. Bara för att vilseleda er.