Här är den.

Kommenteringsmöjligheter finns inte, men ifall man har ”pokka” får man publicera ett kort inlägg via ”submissions”-länken. Eller helt enkelt ge en ”thumbs up” via FB.

Peace out!

-J

På The Great Photo Challenge-Blog kör jag med några andra en liten foto-relaterad utmanings-grej som syftar till att hålla igång vårt gemensamma foto-intresse i äkta kara-anda: genom att göra det till en utmaning där man kommer överens om ett vecko-tema som vanligtvis knyts ihop med någon liten anekdot och beskrivning.

Ta en titt, vetja, och feedbacka gärna!

Hemkomsten blev… ja, svår, helt enkelt. Den råkade inträffa under vad som visade sig vara den häftigaste delen av körtelfebern jag dragit på mig någonstans ifrån. Så det blev att packa ihop, ta adjö av min andliga familj i SPS och på skolan och hoppa på planet hem medan man fick svälja ibuprofen för kära livet för att hålla den annars konstanta 39-gradiga febern i skick. Men hem kom jag, och mina adjö fick jag sagt, även om det måste bli vissa kompromisser. Men! Jag tror och hoppa att det inte är sista gången jag fått träffa de härliga människor jag umgåtts mest med.

Hemma har det varit fullpackat schema från den punkt då jag tacksamt nog var på benen igen. Jag har fått till uppgift att sommarteologisera och ungdomsvikariera vid Larsmo församling över sommar. Så mycket nytt har det blivit! Det gör mig levande och inspirerar, fast det också drar på krafterna. Men människorna jag får lov att arbeta med i Larsmo är sanna guldkorn, och jag trivs som en fisk i vattnet. Sommarens skriftskola är också redan avklarad, och i och med den nog också en av sommarens höjdpunkter då man mäter i kraftansträngningar och ork.

Efter exilen har det varit skönt att få vara med Ingela och familjen igen. Ännu har jag inte hunnit träffa alla vänner och bekanta så mycket som jag önskat, men man hinner inte med allt på en gång.

Också överlag är det gott att vara hemma. Måste också få en balans mellan framtidens utmaningar och processeringen av vad jag fått erfara under det gångna året. Men det får vi ta då det kommer.

Och tack och lov är detta ju bara frågan om slutet av ett av de många äventyren som förgrenar sig från Det Stora Äventyret. Kan knappt vänta och se vart den leder till näst!
Nå häär åvan tå så peedar ja ju tå sådee symbooliskt mot nya uutmaaninga. Bild tagen nånstans i mittn av Låndån tå he va hede royal wedding på gang. Att söis.

• Det är svårt att få till stånd en bra exponering. Den första rullen innehöll nog några lyckade bilder, men speciellt himlen, har jag märkt, tenderar att överexponeras. Är det någon som kan hjälpa mig här? Vanligtvis då jag tagit bilderna har det varit ute i klart och soligt väder. Mina typiska inställningar har varit något i stil med: Bländare: Automatisk, Slutartid: 1/250 till 1/125, Film: Färg, ISO 200
• Kombinationen manuell fokusering och fartfyllda situationer är ett knepigt kapitel. På något sätt borde man hinna med allt på en gång. En hel del övning krävs här, känner jag.
• Kompositionen i sig själv haltar ännu ofta. Det märker jag speciellt då jag ser bilderna efteråt. Men har faktiskt skaffat en liten praktisk bok som kommer med en massa bra, praktiska tips, inte minst då när det gäller bildkompositionen. Förbättringsförslag tas gärna emot också!
• Det verkligt pinsamma (som sammanfaller med kryptiskheten i början): Jag har fått lära mig att Film Processing och Film Developing inte alls är samma sak efter att ha betalat 6 pund för vad jag trodde var framkallningen av min svartvita rulle. Men nej, inga bilder fick jag. Bara en processerad filmrulle. Pinsamt som det var vägrade jag ju sen gå tillbaka för att åtgärda problemet, utan fick söka upp en annan filmaffär. Men det visade sig att knappt någon framkallar svartvit film längre, och de som gör det skäms inte för att ta ett bra pris för det… Så jag sitter lite fast just nu. Vilket är synd, för jag tror den blev bra.
• Det är sjukt dyrt att leka med filmfotografering. Totalt blev det 15 pund, ca. 20 euro för min första, 24-bildsrulle. Och som det ser nu skulle det gå en bra bit över tjugolappen med den halvfärdiga svartvita… Suck. Men det finns alternativ. Måste hitta rätta kontakter bara. Och har redan hunnit leka med tanken av att försöka framkalla nåt själv. Fast det kanske måste vänta tills man är hemma.

Shadwell Basin

St Paul’s Shadwell

Pastor Ed flyr efter en snabbattack mot musikbegåvningen Jono

Men nu när tiden lider mot sitt slut här borta har jag ju insett att jag har knappt något bildmaterial från året här! De gryniga, 0,7 megapixels bilder som min iPod spottar ur sig tjänar ju nog sitt syfte i att förmedla något av de väsentliga höjdpunkter som händer här, men ärligt talat är det nog inte kvalitétsvis något att lägga i fotoalbumet.

Men NU har jag äntligen en lösning, som inspirerats av min super-coola, mediestuderande kusin Sadie som också arbetar i London: att hoppa på retro-tåget och skaffa en gammal, trofast filmkamera från några decennier tillbaka!

Film må kosta sin del, och framkallningen är ju alltid ett kapitel. Man kan inte se sina bildresultat direkt och kan inte ta obegränsat med bilder av samma motiv för att försäkra sig om ett lyckat resultat. Och det är ju onekligen lite knepigare att t.ex. ladda upp bilder till facebook eller bloggen…

MEN… Man utvecklas också som fotograf då man tvingas ta reda på hur alla funktioner fungerar före man är ute på fältet, då man måste tänka på varje komposition, belysningssituation, slutartid och bländarinställning. Varje bild förblir ett spänningsmoment som man ivrigt väntar på att få se då de äntligen framkallats. Om man skaffar sig en äldre filmkamera, är det sannolikt (och önskvärt, som jag ser det) att kameran själv bidrar med sin ”personlighet” till fotoresultatet, kanske i form av extra grynighet eller överexponeringsfält. Man vet aldrig vad man får.

SÅ, efter en lördag som spenderats vid portobello market är jag en stolt ägare av en inte-så-splitterny Canon AE-1:a. Hela 55 pund gick den för. Och nu ska jag iväg och åtgärda den bildtorka som varat alltför länge.

Detta sker eftersom jag ibland stöter på något så outgrundligt slående, inspirerande och tankeväckande att jag bara måste få dela det på något sätt. Ofta är det gånger då det är frågan om något jag kanske funderat på själv och försökt processera, som sedan får sitt utlopp i det där udda citatet eller tanken jag ibland stöter på. Det är något i dem som väcker genklang och resonerar. Som får saknande, eller helt enkelt kompletterande bitar i tankepusslet att falla på plats.

De gånger det sker känns det nästan som då man lär sig ett nytt ord eller begrepp på ett annat språk som inte existerar i ens egna modersmål. Det spränger murarna, lite grann, som begränsat ens egna tankevärld. Det erövrar ett nytt, obekant, territorium och öppnar upp nya dimensioner och perspektiv i något som kanske känts grått och banalt eller komplicerat och obegripligt. Det gör mig upprymd, entusiastisk och såå inspirerad!

En annan orsak till varför jag envisas med att citera folk är förstås att jag är för lat för att komma på något att skriva själv.

Hursomhaver, ville kasta fram ett sådant nu också. Något som provocerar, men väcker tankar. På ett bra sätt, tycker jag:

“There is a strong drift toward the hard theological left. some emergent types want to recast Jesus as a limp-wrist hippie in a dress with a lot of product in His hair, who drank decaf and made pithy zen statements about life while shopping for the perfect pair of shoes.  In Revelations, Jesus is a prize fighter with a tattoo down His leg, a sword in His hand and the commitment to make someone bleed.  That is a guy I can worship.  I cannot worship the hippie, diaper, halo Christ because I cannot worship a guy I can beat up.  I fear some are becoming more cultural than christian, and without a big Jesus who has authority and hates sin as revealed in the bible, we will have less and less Christians, and more and more confused, spiritually self-righteous blogger critics of Christianity.” - Mark Driscoll

Citatet kom upp i en diskussion om vad riktig, äkta , och hel manlighet ser ut som. Teman som jag kommer tillbaka till, hela tiden. Och för att komma fram till vad det är, kanske vi (karar) först behöver få en äkta, helhetlig mansbild att sträva efter. Jesus, tror jag – om vi kan se förbi den blåögda, glansbilds- och hårreklamsrollen som han tyvärr så ofta får ta på sig när vi ser på honom genom vår tids och kulturs ögon – är vad sann manlighet är som bäst.

Men nu tror jag att jag ska våga mig ut på en liten länk.