Gud har skapat oss till sin avbild. Det betyder att vi är skapade med ett enastående potential: Vi kan välja att göra gott, skapa nytt, vara kreativa, relatera till varandra, älska och så vidare. Tyvärr finns det ändå också andra saker vi är ganska duktiga på. Att kritisera, antingen implicit eller explicit, verkar ibland till och med vara en av våra mest framträdande egenskaper. Det var det där med den otämjbara tungan och bjälken i ögat.
Som så många saker kan man ändå se på kritiken i sig självt från två sidor. Dels bryter den ner, den söker luckor och fel, och för med sig brustenhet och skada. Men att hitta fel på något som verkligen inte fungerar är inte negativt i sig. Tvärt om kan den leda till något uppbyggligt om man kan ta itu med felet som uppmärksammats och låta något rätt och helt fylla luckan. Ibland måste man bryta upp ett brutet ben för att det ska läkas rätt.
Men jag tror att en orsak till att bibeln ofta verkar gå så hårt emot det som vi associerar med att kritisera andra och olika saker beror på vår benägenhet att missbruka det. Vi söker egen vinning, undviker att själva ta ansvar för problem som kan bero på oss själva och söker hellre brister i andra, även om samma problem kan finnas i oss själva. Det kan också vara en gemenskapsskapande faktor. Genom att kritisera ”de andra” stärks banden i ”gänget”, de är De och vi är Vi.
Utan att yra på destu mer och göra det konkret har jag märkt att jag ofta själv är benägen att fokusera på nedbrytande kritik. Det är så lätt att se på församlingen och Kyrkan och se på de fel och brister som finns. Det känns som att vi är så långt borta från att verkligen vara Jesu kropp!
Och visst tror jag att det ligger mycket i det. Men det som mer och mer har börjat utmana mig är hur kyrkan kunde se ut om den levde upp till sitt fulla potential, och inte minst hur man kunde uppnå det. Om jag någon plötsligt befann mig i en position där någon med auktoritet i frågan skulle tröttna på mitt klagande och kom och sade: Fine. Have it your way. Vad skulle jag säga i så fall?
Min poäng: Det är skrämmande lätt att öppna sig om vad som är problemet, men oerhört utmanande att stå upp och göra något åt saken. Ändå har vi blivit skapade till att kunna göra det, med Guds kraft och Andens ledning. Och som Bill Hybels uttryckte det är kyrkan verkligen det enda hopp världen har, och ett verkligt sådant tror jag.
Därför vill jag veta: Hur ser din drömkyrka ut? Vilka drömmar och visioner har Gud gett dig om den? Vad skulle du vilja ändra på och hur? Var är vi redan på rätt spår och kanske borde lyfta fram en sån aspekt mer?
Inga definitiva svar förväntas. Pusselbitar tror jag ändå Gud gett oss alla, som tillsammans kan bilda en fungerande helhet.
