Att man är 21, troende och fil.mag. studerande betyder verkligen inte att man har svar på allt, har jag märkt. Vill slänga ur mig några frågor som snurrat i huvudet den senaste tiden, både seriösa och oseriösa sådana. Har ni sett ljuset och hittat svaret får ni gärna dela med er! 
…
Är bloggandet ett döende fenomen?
Var saker faktiskt bättre förr, eller är vi bara duktiga på att lura oss själva?
Vad är det som definierar ett hem?
Vart försvinner alla ungdomar som blivit så på G efter skriba?
Hur kan vi troende vara så kärlekslösa att vi talar om att rädda andra när det verkar vara hopplöst svårt att sitta ner vid en ny person vid kyrkkaffet och säga hej?
Hur mycket får/ska man oroa sig för framtiden?
Varför känns det så självklart och tydligt att man ska stiga upp tidigt och fara på lenkki kvällen innan, men så omöjligt då väckarklockan ringer på morgonen?
Har man som singel ett lägre socialt status än dom i ens ålderskrets som redan sällskapar och kanske håller på att grunda familj?
Vart försvann den några år äldre generationen man såg upp till då man var tonåring, dom som var ens andliga förebilder och så passionerat gav allt för Guds rike? (Och vart håller ens jämnåriga på att försvinna!?)
Hur kan kolsyrat caffe vara något annat än en succé, och varför har ingen redan prövat det i praktiken?
Hur håller man passionen och elden brinnande i den gråa vardagen?
Kan man nånsin bli trött på musiken?
Hur vet man att man verkligen lever i sin kallelse och inte jagar sina egna, privata och själviska mål?
Hur ska man se skillnad på de saker som man verkligen behöver offra för att följa sin kallelse och de saker som man bara inbillar sig själv att man måste offra?
Varför är det så svårt att hålla kontakt med de vänner man inte ser dagligen?
Varför är det så lätt att kritisera, men så svårt att ta emot kritik, till och med då de är uppbyggande?
Kommer man nånsin att sluta undra och fråga?
…
Tro inte att jag är bitter, om det verkar som att frågorna antyder det. Det är ju frågorna som gör livet intressant…
Jag håller med, om man nu kan hålla med nåns frågor. Men ja funderar åtminstone på många av di saker du funderar på. Speciellt dedär me vart försvinner alla skriboider som blir helt på G för Gud, och vart försvinner alla äldre och jämnåriga andliga förebilder? O givetvis dedär me lenkki.
Det här var så mitt i prick! Kul med nån som vågar skriva ner frågor som snurrar i mångas huvuden.
Faktiskt så tillverkade Coca-cola cocis med kaffesmak här en tur och den var verkligen super! Tydligen var det inte så många andra som tyckte det (konstigt nog) eftersom de slutade att göra den…
Bless, C
Fantastiskt Jonte! Har suttit en god stund på kansliet (på arbetstid) och läst dina frågor och tänkt en hel massa. Jag har egentligen inga svar, mera tankar, men delar dem gärna med dig.
Är bloggandet ett döende fenomen? På ett sätt är det säkert en modefluga som försvinner med tiden, men drivkraften bakom det – att få skriva ned sina tankar – kommer att leva vidare men kanske i nya forum.
Var saker faktiskt bättre förr, eller är vi bara duktiga på att lura oss själva? Människan är konservativ till sin läggning och föredrar det bekanta framför det nya, så jo, det var bättre förr. Det har det alltid varit.
Vad är det som definierar ett hem? Att få vara med Pappa!
Vart försvinner alla ungdomar som blivit så på G efter skriba? En del av fröna när man sår faller bland ogräset och kvävs, eller faller på den tunna jorden och torkar bort efter en stunds gassande sol. Det är sorgligt att se, men man får inte sluta så. En del faller ändå i den goda jorden och bär frukt.
Hur mycket får/ska man oroa sig för framtiden? När man oroar sig får man väl ta och titta på lijorna och fåglara och be en bön om att lära sig av dem. Man kan småningom lära sig att oroa sig mindre.
Varför känns det så självklart och tydligt att man ska stiga upp tidigt och fara på lenkki kvällen innan, men så omöjligt då väckarklockan ringer på morgonen? Jag brukar fara på lenkki på kvällen, annars blir det inte av. Har du tänkt på det?
Har man som singel ett lägre socialt status än dom i ens ålderskrets som redan sällskapar och kanske håller på att grunda familj? Ja, i väldigt mångas ögon. De finns också sådana som har ännu lägre status än singlar. Då får man påminna sig om att i Guds ögon ser det kanske inte ut så.
Vart försvann den några år äldre generationen man såg upp till då man var tonåring, dom som var ens andliga förebilder och så passionerat gav allt för Guds rike? (Och vart håller ens jämnåriga på att försvinna!?) Frågar mig detsamma. Jag kan berätta att värre blir det på den fronten ju äldre man blir.
Hur kan kolsyrat caffe vara något annat än en succé, och varför har ingen redan prövat det i praktiken? Kaffe ska man inte kolsyra. Man ska blanda så lite extra i kaffe (förutom mjölk) som man bara kan. Det ska avnjutas naturellt.
Hur håller man passionen och elden brinnande i den gråa vardagen? Ja-a. Berätta åt mig om du kommer på det.
Kan man nånsin bli trött på musiken? Nej, aldrig!
Hur vet man att man verkligen lever i sin kallelse och inte jagar sina egna, privata och själviska mål? Det är nog alltid på denna sidan evigheten en blandning av båda. Tack och lov hänger det ju inte på en själv utan man får ju räkna med ledning och vishet från Herren. Han är kompetent att utföra sitt verk även med bristfälliga verktyg. Trots att det finns själviska och felaktiga drag inblandat i allt jag gör kan Han använda det till det bästa. Sen växer man ju och formas enligt hans vilja.
Hur ska man se skillnad på de saker som man verkligen behöver offra för att följa sin kallelse och de saker som man bara inbillar sig själv att man måste offra? Egentligen måste man offra allt. Därmed inte sagt att allt tas ifrån en. Om man efter lång kamp ger upp något för Herren så kan man märka att man får det tillbaka med råge och dessutom får man nya underbara saker man inte visste att man behövde eller ville ha. Den som offrar sitt liv vinner det i överflöd. Sen finns det också saker man måste offra utan att få dem tillbaka och utan att förstå varför de inte är bra för en och varför man inte får ha dem kvar. Kanske för att man ska lära sig att lita på att Han vet fast man själv inte vet?
Varför är det så svårt att hålla kontakt med de vänner man inte ser dagligen? Frågar jag mig också. Man kan dock bli bättre på det med lite målmedveten träning (andliga övningar, du vet…). Åtminstone har jag kunnat det. Mest handlar det, tror jag, om att ta initiativ på egen hand istället för att vänta på att någon annan gör det. Sen gäller det också att lära sig att de människor man har omkring sig är det viktigaste man har. Viktigare än jobb, ägodelar, prylar, intressen…
Varför är det så lätt att kritisera, men så svårt att ta emot kritik, till och med då de är uppbyggande? Eftersom människan är syndig så gömmer hon sig (Adam, var är du?) och vill inte bli avslöjad. Att våga visa sig svag och kunna ta emot kritik på de områden man vet med sig att man inte är så bra på svider i köttet. Särskilt svårt är det för män många gånger. Men man kan lära sig. Mitt sätt har varit att ta sånglektioner och ha en lärare som två gånger i veckan påpekar alla misstag och kommer med välriktad men ack så svidande kritik på hur man kan bli bättre. Det gör gott för stoltheten!
Kommer man nånsin att sluta undra och fråga? Hoppas inte. Det är så vi växer.
Blessings, brother!
Är bloggandet ett döende fenomen? Allt har sin tid. En gång var det Myspace som var the shit. Sen var det någon som tipsade om något som kallades Facebook. Vadå Myspace?
Var saker faktiskt bättre förr, eller är vi bara duktiga på att lura oss själva? Vi lurar oss själva tror jag. Tänker man riktigt efter har det aldrig varit bättre än nu. Du är ung, frisk, fri att göra vad du vill.
Vad är det som definierar ett hem? Hmm…? En plats där du känner dig trygg och avspänd, en plats där det känns naturligt att vara, där du kan reflektera över omvärlden.
Vart försvinner alla ungdomar som blivit så på G efter skriba? Ingenstans egentligen, men om ingen ”fångar upp” dem så svalnar de lätt. Hänvisar till tidigare skribent.
Hur kan vi troende vara så kärlekslösa att vi talar om att rädda andra när det verkar vara hopplöst svårt att sitta ner vid en ny person vid kyrkkaffet och säga hej? Ofta är det kanske inte kärlekslöshet utan ren blyghet. Antagligen genetiskt för oss finländare.
Hur mycket får/ska man oroa sig för framtiden? Ungefär lika mycket som man får slå huvudet i väggen. Inte är det väl förbjudet, men inte vinner man mycket på det.
Varför känns det så självklart och tydligt att man ska stiga upp tidigt och fara på lenkki kvällen innan, men så omöjligt då väckarklockan ringer på morgonen? Finns säkert många rent biologiska orsaker: blodcirkulationen är lägre då man sover vilket gör att man är naturligt lite slöare, man har lite närings- och vätskebrist etc. Mest beror det dock på att väckarklockor är onda. Att vakna till ljudet av en väckarklocka är att med vilje förstöra en potentiellt skön morgon.
Har man som singel ett lägre socialt status än dom i ens ålderskrets som redan sällskapar och kanske håller på att grunda familj? Som tidigare sagts, enligt vissa normer. Frågan är bara var normerna kommer ifrån. Som singel har man andra möjligheter, andra uppgifter.
Vart försvann den några år äldre generationen man såg upp till då man var tonåring, dom som var ens andliga förebilder och så passionerat gav allt för Guds rike? (Och vart håller ens jämnåriga på att försvinna!?) DU och jag är den generationen nu. Vi ger järnet och är så bra förebilder vi bara kan.
Hur kan kolsyrat caffe vara något annat än en succé, och varför har ingen redan prövat det i praktiken? Kaffe är ju från början ingen succé. Ett amerikanskt ordstäv säger: att blanda glass och koskit förbättrar inte smaken på någondera.
Hur håller man passionen och elden brinnande i den gråa vardagen? Med små val och ansträngningar. Ingen eld brinner utan regelbunden påfyllnad av bränsle.
Kan man nånsin bli trött på musiken? Ibland är tystnaden det vackraste man kan lyssna till. Men för det mesta är musiken en outsinlig källa till glädje.
Hur vet man att man verkligen lever i sin kallelse och inte jagar sina egna, privata och själviska mål? Man frågar. (Hehe, visst e de så enkelt…)
Hur ska man se skillnad på de saker som man verkligen behöver offra för att följa sin kallelse och de saker som man bara inbillar sig själv att man måste offra? Använd vad du har för att fullfölja din kallelse.
Varför är det så svårt att hålla kontakt med de vänner man inte ser dagligen? För att de inte bloggar.
Varför är det så lätt att kritisera, men så svårt att ta emot kritik, till och med då de är uppbyggande? Man bör göra bort sig ibland. Grovt och oåterkalleligt. Mitt eget exempel är en gymnasiejulfest där jag skulle spela ett stycke på piano. Som inledning på hela festen dessutom. Det blev bara bajs av hela mitt framförande. Hur jag än försökte så kom inte de rätta tonerna fram. Till sist gav jag upp, slog hårt på så många tangenter jag kunde nå på en gång, reste mig och bugade och lämnade scenen under jubel. På något sätt gjorde det att stämningen på hela resten festen blev lättsam och avspänd. För att svara på frågan: Inse att du inte är bäst, du är bra och det duger. Låt andra hjälpa dig att bli bättre.
Kommer man nånsin att sluta undra och fråga? Kanske i himlen, då vi alla som en viss cymbalhandlare kan konstatera att vi vet att vi vet.
Tack för alla svar! Kul att höra att det verkar finnas andra som också funderar på likadana grejer. Måste också säga att de va ett väldigt befriande inlägg att författa. Rekommenderas!
Väldigt kul att höra era tankar kring frågorna också. En av mina favoriter:
”Hur mycket får/ska man oroa sig för framtiden? Ungefär lika mycket som man får slå huvudet i väggen. Inte är det väl förbjudet, men inte vinner man mycket på det.”
En hel del insikter har åtminstone jag också fått ur era seriösare svar. Tack för dem också! Återstår bara att gå ut och göra något åt dem i praktiken också!
P.s. Har inte ännu vågat testa kolsyrat caffe in real life. Däremot har kolsyrad blåbärssoppa visat sig vara en ganska så fenomenal succé…
Kolsyrad blåbärssoppa… ojoj, scary!
Tittade in här första gången på länge, bra frågor, men hoppas jag inte gör dig modfälld med att konstatera att jag som 27 fortfarande undrar samma saker, och ju äldre man blir desto mer faktorer och erfarenheter har man som komplicerar allt…
Skrev en grej om uppoffrande/sacrificing på min blogg, om du vill så kan du läsa det (näst översta) inlägget på tinktuura.wordpress.com
Alltså, tack så bra för detta inlägg Jonathan. Bubblande frågor tycker jag, och vad roligt att så många andra känner igen sig. Hursomhaver, det var det rätta inlägget för mig denna sköna kvällsstund.
Vi får fundera vidare. Men obs inte för mycket, tror det gör ont åt både ande och själ. Hejsulivej
Herrlit!
Fina frågor.
Och NEJ Jontte, man har som singel inte lägre status. Man har däremot helt totalt andra möjligheter. Vi kan tex. citera Paulus som var av en mycket personlig och radikal åsikt. Tror inte alls du behöver känna onödig press utan kan kanske snarare koncentrera dig på att söka möjligheterna i din aktuella livssituation.
Tomas