Ja, då har man väl igen blivit en upplevelse rikare. Kanske inte då i en särskilt positiv mening, men det är ju inte bara de positiva upplevelserna som bidrar med livserfarenhet.
Men som sagt, first things first.
Var på väg hem igår efter en väldigt lyckad Friday night fever-kväll en tolvtiden igår (ask me about it!), och skulle då plocka upp nyckeln för att låsa upp yttredörren, bara för att konstatera att jag lika gärna skulle kunna ha klivit in genom det stora, gapande hålet i den glasskärvsramade, väldigt före-detta ytterdörren som plötsligt uppenbarat sig där. Hur den kommit dit, vad som orsakat det och exakt när var ett fullkomligt mysterium, även om det måste ha skett ganska nyss.
Men det var då jag till sist lyckades balansera mig in igenom högarna av glassplitter på golvet som det började bli riktigt bisarrt (glassplitter har vi ju alla sett förr). Det fanns nämligen bloddroppar här och där på skärvorna. Något sådant skulle knappast i alla fall någon inbrottstjuv ha klantat sig med om någon sådan skulle ha bestämt sig på att göra ett besök i metskohuset.
Den insikten blev bara klarare då man kom fram till trapporna och hissen, och insåg att det var ett tydligt blodspår som ledde upp längs trapporna till hissavsatsen. Också hissknappen var nerblodad. Nu är det säkert inte bara jag som får eller fick insikten av hur mycket situationen började likna en B-klass deckare…
Efter att ha kollat källarvåningen bestämde jag mig för att ta trapporna upp till lägenheten för att systematiskt kunna kolla våningarna. I den processen kunde jag konstatera att på vissa våningar fanns det blodiga skoavtryck strax utanför hissdörrarna. Verkade som någon inte riktigt visste vilken våning som man skulle ut på.
På sjunde våningen övergick det bisarra till absurt: Hela våningen var fullständigt nerblodad. En titt strax efter in i själva hissen bekräftade också att det var frågan om ett riktigt ordentligt ärr någon skulle få leva med för resten av livet. Och nu var det inte bara några droppar eller fotspår på golvet, utan väggarna och spegeln var fullständigt nersmetade i blod. Ungefär i det skedet kändes det nog som dags att ringa polisen, även om det inte då fanns någon kvar i trapphuset.
Råkade strax därefter på grannen Eva med sällskap som kunde upplysa mig om att de just innan fört en mycket förvirrad och full man till hälsocentralen för att kolla upp ett stort sår i armen. Blev aldrig riktigt tydligt för mig vad exakt mannen ifråga hade för ärende, men tydligen hade det något samband med en mycket vild fest som ägt rum just på sjunde våningen. På hälsocentralen ska han sen vidare ha konstaterat att han inte vill ha någon behandling, och att han inte längre ville ha någon hjälp av flickorna. Så det gick inte att göra så mycket mer än att lämna honom där och låta honom begrunda sin envishet. Polisen kunde ju tydligen därför inte heller göra nåt mer åt saken.
Så då har det igen blivit bevisat att inte ens det lilla, hemtrevliga och trygga metskohuset är något paradis på jorden, isolerat från världens smärtor och våldsamhet. Men kanske inte någon ens trott på den illusionen…
”Hej, Jonathan! Hur har din dag börjat?”
”Men heej! Jo, jag väcktes i morse av solljuset som strömmade in genom fönstret, tog en varm dusch, lagade en god, mättande morgonmål bestående av bacon, stekt ägg och kaffe, läste lite bibel och gick sedan ut till trapphuset och putsade bort det värsta blodfläckarna från den annars fullständigt nerblodade hissen. Hur har dagen börjat för dig själv..?”
