Och

livet flyter på som om det aldrig hade upphört. Fast det har det kanske inte gjort heller. Men de känns som att man bara tryckt på en pausknapp då man stuckit från Åbo över sommaren och nu tryckt på Play-knappen så att allt fortsättar som förr. The routines are here again.

Kort uppdatering och livskvalitetsevaluering:

Skola = Skoj. Känns som att man njuter av studierna för första gången på väldigt länge. Har börjat med teologi som biämne och det känns faktiskt intressant. Trots att jag upptäckt att jag inte gillar Augustinus syn på predestinationsläran.

Lägenhet = Flyttat över sommaren. Från B-trappan till A-trappan. Det avgörande i beslutet var den 20 m kortare sträckan till kyrkan. En ny och en gammal kämppis = grejt. Renovering = not so great Äckxshully.

Kyrka = MY-CK-ET spännande just nu. Massor med bra folk + Guds ledning som känns konkret. Kunde knappast vara bättre!

Hälsa = börjat länka efter en paus över hela sommaren. Bara ett par nära döden-upplevelser hittils. Kunde vara värre. Kanske kanske Capoeira på nytt också, får se.

Blir nog ett spännande år det här också, jo.

Back2Turku

Sitter efter många om och men äntligen i åbo.

Jesh, sommaren är slut (fast jag vägrar ge upp min sista och enda vecka av verkligt sommarlov), och det akademiska livet väntar. Förutsättningarna finns för att vara småbitter: Lägenheter är i obeboerligt skick p.g.a. renovering antagligen hela veckan, har inte fått några studieinfopapper för i år av någon okänd anledning, studiekortet är sönderslitet och ett nytt kan beställas först när man närvaroanmält sig (efter att man betalat in sig med pappren jag alltså inte fått). Studieplanen är också i oskick och kursdjungeln är milt sagt ett kaos.

MEN det kunde vara värre. Till en stor grad tror jag att ens möjliga bitterhet hänger på ens egen inställning. Det går också att vända på slanten och se  Guds godhet i det hela. För jag har ju trots allt fått ett provisoriskt husrum från församlingen tillsammans med en sympatisk Amerikansk kille som söker sina finska rötter, jag har fått knyta några intressanta nya kontakter med människor som dessutom hjälpt mig med kurskaoset. Och jag har fått se mänsklighet i den stora gråa byrokratiska studieärendeslabyrinten då någon brytit mot reglerna och förnyat mitt studiekort trots att betalningen av förklarliga skäl inte ännu synts på kontot.

Så jag väljer att vara tacksam. Och det känns faktiskt ganska bra!

Många frågor, färre svar

Att man är 21, troende och fil.mag. studerande betyder verkligen inte att man har svar på allt, har jag märkt. Vill slänga ur mig några frågor som snurrat i huvudet den senaste tiden, både seriösa och oseriösa sådana. Har ni sett ljuset och hittat svaret får ni gärna dela med er!

…

Är bloggandet ett döende fenomen?

Var saker faktiskt bättre förr, eller är vi bara duktiga på att lura oss själva?

Vad är det som definierar ett hem?

Vart försvinner alla ungdomar som blivit så på G efter skriba?

Hur kan vi troende vara så kärlekslösa att vi talar om att rädda andra när det verkar vara hopplöst svårt att sitta ner vid en ny person vid kyrkkaffet och säga hej?

Hur mycket får/ska man oroa sig för framtiden?

Varför känns det så självklart och tydligt att man ska stiga upp tidigt och fara på lenkki kvällen innan, men så omöjligt då väckarklockan ringer på morgonen?

Har man som singel ett lägre socialt status än dom i ens ålderskrets som redan sällskapar och kanske håller på att grunda familj?

Vart försvann den några år äldre generationen man såg upp till då man var tonåring, dom som var ens andliga förebilder och så passionerat gav allt för Guds rike? (Och vart håller ens jämnåriga på att försvinna!?)

Hur kan kolsyrat caffe vara något annat än en succé, och varför har ingen redan prövat det i praktiken?

Hur håller man passionen och elden brinnande i den gråa vardagen?

Kan man nånsin bli trött på musiken?

Hur vet man att man verkligen lever i sin kallelse och inte jagar sina egna, privata och själviska mål?

Hur ska man se skillnad på de saker som man verkligen behöver offra för att följa sin kallelse och de saker som man bara inbillar sig själv att man måste offra?

Varför är det så svårt att hålla kontakt med de vänner man inte ser dagligen?

Varför är det så lätt att kritisera, men så svårt att ta emot kritik, till och med då de är uppbyggande?

Kommer man nånsin att sluta undra och fråga?

…

Tro inte att jag är bitter, om det verkar som att frågorna antyder det. Det är ju frågorna som gör livet intressant…

Well, that’s a first (A.k.a. blodbad i trapphuset)

Ja, då har man väl igen blivit en upplevelse rikare. Kanske inte då i en särskilt positiv mening, men det är ju inte bara de positiva upplevelserna som bidrar med livserfarenhet.

Men som sagt, first things first.

Var på väg hem igår efter en väldigt lyckad Friday night fever-kväll en tolvtiden igår (ask me about it!), och skulle då plocka upp nyckeln för att låsa upp yttredörren, bara för att konstatera att jag lika gärna skulle kunna ha klivit in genom det stora, gapande hålet i den glasskärvsramade, väldigt före-detta ytterdörren som plötsligt uppenbarat sig där. Hur den kommit dit, vad som orsakat det och exakt när var ett fullkomligt mysterium, även om det måste ha skett ganska nyss.

Men det var då jag till sist lyckades balansera mig in igenom högarna av glassplitter på golvet som det började bli riktigt bisarrt (glassplitter har vi ju alla sett förr). Det fanns nämligen bloddroppar här och där på skärvorna. Något sådant skulle knappast i alla fall någon inbrottstjuv ha klantat sig med om någon sådan skulle ha bestämt sig på att göra ett besök i metskohuset.

Den insikten blev bara klarare då man kom fram till trapporna och hissen, och insåg att det var ett tydligt blodspår som ledde upp längs trapporna till hissavsatsen. Också hissknappen var nerblodad. Nu är det säkert inte bara jag som får eller fick insikten av hur mycket situationen började likna en B-klass deckare…

Efter att ha kollat källarvåningen bestämde jag mig för att ta trapporna upp till lägenheten för att systematiskt kunna kolla våningarna. I den processen kunde jag konstatera att på vissa våningar fanns det blodiga skoavtryck strax utanför hissdörrarna. Verkade som någon inte riktigt visste vilken våning som man skulle ut på.

På sjunde våningen övergick det bisarra till absurt: Hela våningen var fullständigt nerblodad. En titt strax efter in i själva hissen bekräftade också att det var frågan om ett riktigt ordentligt ärr någon skulle få leva med för resten av livet. Och nu var det inte bara några droppar eller fotspår på golvet, utan väggarna och spegeln var fullständigt nersmetade i blod. Ungefär i det skedet kändes det nog som dags att ringa polisen, även om det inte då fanns någon kvar i trapphuset.

Råkade strax därefter på grannen Eva med sällskap som kunde upplysa mig om att de just innan fört en mycket förvirrad och full man till hälsocentralen för att kolla upp ett stort sår i armen. Blev aldrig riktigt tydligt för mig vad exakt mannen ifråga hade för ärende, men tydligen hade det något samband med en mycket vild fest som ägt rum just på sjunde våningen. På hälsocentralen ska han sen vidare ha konstaterat att han inte vill ha någon behandling, och att han inte längre ville ha någon hjälp av flickorna. Så det gick inte att göra så mycket mer än att lämna honom där och låta honom begrunda sin envishet. Polisen kunde ju tydligen därför inte heller göra nåt mer åt saken.

Så då har det igen blivit bevisat att inte ens det lilla, hemtrevliga och trygga metskohuset är något paradis på jorden, isolerat från världens smärtor och våldsamhet. Men kanske inte någon ens trott på den illusionen…

”Hej, Jonathan! Hur har din dag börjat?”

”Men heej! Jo, jag väcktes i morse av solljuset som strömmade in genom fönstret, tog en varm dusch, lagade en god, mättande morgonmål bestående av bacon, stekt ägg och kaffe, läste lite bibel och gick sedan ut till trapphuset och putsade bort det värsta blodfläckarna från den annars fullständigt nerblodade hissen. Hur har dagen börjat för dig själv..?”

A rare kick of insight

”Vi lever i en tid då det inte längre är politiskt korrekt att ens sträva till att leva ut ett liv som kristen, till den fullhet och det mått som Jesus ämnade det”.

Tragiskt men tyvärr, sant.

Mest av allt sörjer jag för de barn och ungdomar som aldrig erbjuds en djupare insikt i att det finns ett val man måste göra i relation till Gud och att det valet är det viktigaste man kan göra i sitt liv.

Gud är rättvis, till och med utgångspunkten, måttstocken och källan för vad rättvisa är. Så vi har skäl att tro att varje människa får möjlighet att välja, om än omständigheterna och nivån av insikten av konsekvenserna av valet varierar.

Ändå vet vi också att vi har blivit anförtrodda med en enorm uppgift: Vi kan genom den insikt och kunskap vi själva har om Gud och den relation vi har till Honom utgöra en del av de omständigheter som vittnar till andra om Gud, och därmed påverka deras nivå av insikt i relation till valet.

Men vi kan också välja att låta bli, och till och med förhindra andra från att nå till en djupare insikt. Och det skär i mig, för att sånt verkligen sker.

Jesus fördömmer speciellt hårt dem som förblindar ”dessa små” med sina lögner. Det vore bättre om en kvarnsten bands runt deras halsar, och…

…Och jag kan inte låta bli att hålla med, även om det låter hårt.

Var är våra profeter idag? Dom som predikar upprättelse, rättvisa och liv?

God

vändag allihopa!

Ni betyder mycket för mig fast jag inte alltid är så bra på att visa det. Så… känn er träffade!

Är det inte otroligt

…hur man bara om och om igen behöver komma tillbaka till grunden, trots att man borde förstå, borde veta bättre med den erfarenhet och vishet man samlat på sig under åren?

”Du fördärvade släkte som inte vill tro…”

Eller som aldrig tycks lära sig.
Men tack Gud för nåden som aldrig tar slut, och för att man får lära sig.

”Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid
skall vara hos er. [...] Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända
i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”
- Joh. 14: 16, 26

Logic: Nothing for penguins

Bara några…

…tankeställande siffror jag stötte på när jag surfade på nätet:

Amount spent each year in Europe and the United States on pet food:  $17 billion

Cost per year to achieve basic health and nutrition for the entire world:  $13 billion

Amount spent on perfumes each year:  $12 billion

Clean water for all the world:  $9 billion

Amount spent on cosmetics in the US:  $8 billion

Basic education for the world’s children:  $6 billion

Total amount the US spends on Christmas each year:  $450 billion   (or 16 years worth of food, water, and education for the world)

Initial cost of the US Government bailout of failing financial institutions:  $700 billion   (or 25 years worth of food, water, and education for the world)

Och detta gäller inte bara amerikaner.

Läste just att vår försvarsmakt bestämt sig för att höja försvarsbudgeten med 100 miljoner varje år, en höjning på ca. 4 procent av den totala försvarsbudgeten. Detta är alltså vad vi värdesätter under en global ekonomisk kris där de fattiga blir fler och misären större.

Vi borde se oss själva i spegeln.

För verkligheten har vi uppenbarligen redan missat…

Quote

”I have but one candle of life to burn, and I would rather burn it out in a land filled with darkness than in a land flooded with light”  –  John Keith Falconer

Wow, kände bara att jag behövde sätta upp det där nånstans. Vilken otroligt utmanande tanke!

Och ändå är det precis det vi alla är kallade till. Och visst, inte är det här landet någon brusande källa av ljus, precis. Man behöver inte gå tillbaka så många veckor för att påminna sig om det…

Men för mig är tanken utmanande för att det handlar om ett medvetet beslut. För om vi hade en ”bättre” plats att fara till, skulle vi inte fara dit då?

Fast då är det köttet som talar.

Men i de hjärtan och liv där Jesus regerar och står i centrum måste en sån tanke vara fullständigt otänkbar. För hur kan man hålla för sig själv något som pulserar med sådant liv att det fyller det Gudsformade hål vi annars är födda med? Och hur kan vi hålla ett sådant levande hopp för oss själva då vi vet att det är något som så många saknar?

Det värsta är att man inte behöver resa till andra sidan jorden för att stöta på ett sånt mörker. Det börjar redan då man öppnar dörren till sin lägenhet och stiger ut  i dagsljuset av det andliga mörkret i vårt samhälle…

”He is no fool who gives up what he cannot keep to gain that which he cannot lose” — Jim Elliot, missionary martyr who lost his life in the late 1950’s trying to reach the Auca Indians of Ecuador